De första stegen i Sverige - invandrares drömmar del 1

Vad för människor från södern till ett kallt Sverige och får dem att lära sig detta svåra språk?

– Vad heter du?
Det som verkade vara en enkel fråga – den första i vår sfi-klass – verkade förvirrande för de flesta eleverna. Alla är lite ovana vid lärarens språk och nervösa för att svara på lärarens fråga. Den första chocken över den grammatiska strukturen och de nya orden lägger sig snart: de vuxna eleverna säger sina namn trots stora svårigheter. Det är som om vi rullade stenar i munnen – vi är inte ungdomar längre – och det tar tid att få grepp om språket.
Det är lätt att förundras över hur olika namnen låter: “Jag heter Alberto, Nicolas, Mohamed, Tama, Ricardo, Mirdia, Suada, Olga…” Olika människor förenade i en gemensam uppgift, hjälper försiktigt varandra. I början är alla koncentrerade på sig själva. Var och en har sin egen historia, sitt mål och sin oro.

– Varifrån kommer du?
Vår lärare skriver svaren på denna fråga på tavlan. Under ett ögonblick har jag känslan av att jag sitter inuti en enorm jordglob och tittar ut över den stora världskartan: Iran, Polynesien, Slovenien, Libanon, Italien, Chile, Gambia, Ryssland, Nigeria, Egypten, Kosovo, Serbien, Brasilien, Tunisien…
Fyrabarnsmamman, vackra Patricia, 28 år, från Nigeria, följde med sin man – en fotbollsspelare som spelar för Djurgården. Hon reser med honom runt världen och försöker studera språk, fastän det inte är hennes favoritsysselsättning. De köpte hus i Sverige, satte barnen i förskola och skola här. Patricia är trött på att flytta omkring och vill slå sig ner i Upplands Väsby trots det kalla svenska klimatet.
För italienske Alberto var det ett kärleksbeslut; hans svenska flickvän talar bara italienska med honom. Hans jobb som controller på Arlanda medför att han bara pratar engelska, men den här smarte killen försöker blanda engelska och svenska redan första studieveckan.

Olga Engfeldt